sEDD OCH SE

Visto y ver---> leer

Ska viljan se mig?
Bara den
skulle kunna det. Men

skulle den se mig, kom så
genast frånvändheten.
Lätt dräkt av veck – som en kvinna far genom ett rum –

bärs av dem som säger "sant talar jag som talar", nedlagda
i väntan på det som ska vara sant. Ingen har sagt
att jag som tänker den här tanken finns till här.
Jag har inget som stödjer min närvaro.
Fast jag känner... Ja, de här människorna
är eggande med sina koloraturer; jag borde

se på deras egenskaper som på kvinnokönet när det strålar
inne i ett förnämt eller förläget skratt som urskiljs
i sorlet från gäster som satt sig fill bords. Se som viljan
skulle kunna se på mig: med alla lukter!




Om jag får se en lång tid på mitt sätt att vara till –
 (kan jag? jag
 klar; kan
 alltså)

Om jag kan – utifrån väsensutdöendets långa tidsmått –
få
syn på mig själv någonstans där borta: kanske
           armar uppsträckta,
kanske framåtböjd för att lyfta upp något, spelar ingen roll
hur jag ãr, bara att jag är, kan vara.
Och så ser jag mig,
kan se mig vara.
Lyriskt ansikte. Men
det är fel – fel ansikte, fel kropp, fel allt.



Med födelsens rang,
nya tårar,
alltid så.
Alla givna just denna,
och bara denna enda barndom,
detta unga skratt;
att man kan se någon ha så roligt, tårögd, hes,
denne samlar
sig,
skrattar inte längre. Tystnad –

olika tystnader. När jag ser någon f
örsöka få ut en hemlighet ur en vän,
tystnad som har en livlighet. Min tystnad – ingen

väntar på mitt svar.
Livet – hur ung jag än är, hur mycket jag än känner till
hur de andras ointresse ser ut –
än då som en snö i luften, naturen snart borta,
insomnad.

Ej här –
                      är ej här.
Här: det som jag inte har uppfattat.       
– en liten dager; nästan rund, snarare oval, månvit,
       ungefär dubbelt så stor som solen, ändock
       begränsad, liten i jämförelse med alla andra dagrar
Om jag tänker så gör sig allt jag tänker på till någonting
utanför.
Det är (nu)
bortsvept. Jag sveper bort det hela tiden.
Har inte
låtit
det bli kvar länge nog
för att jag ska kunna uppfatta det,
därför bliven identisk med det intryck som kommer.
Ja fill ljuset där.
– bleka, ändliga
Det bleka, ändliga.




Ett undantag,
lika egenmäktigt som befruktningens ögonblick
gentemot alla andra ögonblick omkring det, lika totalt,
rättframt: denna människa
som jag just ska till att se
kan ingen tvivla på.

Veo a ese hombre
con el mismo derecho de fuego. Yo soy incineración,
tengo que dar tanto calor como muerte, toda luz
es así, voluntad asimismo. Yo puedo ahora –

och det är som om jag genom detta hade blivit fråntagen
någonting avgörande,
       kan vara känslan av att vara skyld, likt
       när man som liten äntligen var hemma
       bland sina saker, i behaglig sömnighet
       och med det dunkel som alltid är omkring en då
       i sömnigheten,
       nattens visa färger, bristen på klara färger –

med hjälp av denne som möter min blick,
kan jag nu
säga
någonting. Jag öppnar munnen, världsallt,
tungspets, allt

© 2005 de la imagen, Eugenia Nuñez

© del texto Stig Larsson

Inicio

©2005 El Cronista de la red