Stig Larsson. 5.
Omar Rojas. Poesia Traducción Sweden Poesie

Cronista
Stig Larsson

eTT BARN SKRIKER

Un niño grita) ---> leer

Makt: det är när jag säger att jag ska leva
         ett tag till;
makt: det är när du säger att jag ska leva
         ett tag till... Och jag vilsefars, överges
till och med av det ljus som tants här – är nu som

det förkolnade i handen: svart, svart i hand, och någons hand,
det är i någons
hand –
någon som övergiven vilsefars,
alltid svart i det lika för lika, alltid… Denna stank;
ge dig
in iden, kryp
närmare; öppna,
öppna ögonen: inte ett stall
                           ETT BARN SKRIKER,

ett barn,
ett skrik

en stank
från alltsom liknar mig...

Stanken från allt som sänkt sig ner till mig.
Så jag måste nu ta i! – Får inte släppa taget!
Hålla upp det så länge det går –
taket... och himlen... allt som existerar ovanför mig!
Jag sträcker upp mina armar och

pressar... allting
uppåt;

men det som faller här – den natur som hela tiden
faller har,
ner mot
mig –
har fullständig frihet
att göra precis vad som helst. En omöjlig uppgift. Ljus
                              som hela tiden
spritter – så att man tänker: siken i ekan –
med allt som är ljust där ovanför mig; det rycker till
i ljusa
solfläckskaravaner över vägg… över
väggar… tak,
över taket; barn – ett barn som ligger där –
skriker;
barnets ögon

ser
det som är lika ljust som det andra som det ser,

ett mättat brandgult ljus som smalnar av till ett ljusare, ett
vasst gulaktigt vitt, som i sin tur… omärkligt… övergår
till ett klart vitt, ett klart blåaktigt isblått och vitt…
Aldrig ska det vara möjligt, att föreställa sig
att allt i och med det här är slut. En ljus
sommarkväll då man andas in doften
av grönska efter en regnskur –
hur vackert allting än är,
är det precis just nu,
och nu för alltid,
slut; det har
slutits

som dessa i grunden ouppnåeliga:
                                             flickan som
                                    gråter på sängen i sitt rum,
som ligger där på den 90 centimeter breda sängen, drar
överkastet över sig, över huvudet, ser inget, gråter,
gråter bara, en hel timma har det varit så. Det är någonting
som är ouppnåeligt – kan aldrig nå den timman, aldrig
denna timma med knappt varsnad lukt av armsvett och en
kroppslukt som hon under den tiden inte ens själv har tänkt på;
jag kan aldrig känna av
den kvava luften kring hennes kropp under överkastet – liksom jag
aldrig heller kan se
                                             mannens rödsprängda ögon,
en snart pensionerad mejeriarbetare,
änkeman sedan många år,
som, med glasögonen en bit ner på näsan,
gräver
i den hårda jorden, hugger
och gräver med spade
en liten grav åt sin alltid så ensamma undulat,
den som aldrig sjöng,
alltid var så tyst,
nu omsorgsfullt omsvept av smörpapper, nedstoppad
i en kakburk av plåt som sparats sedan femtiotalet – blåsvart
med en vit finstilt text på engelska under varumärket.
Den här mannen kunde inga främmande språk
och förstod följaktligen inte ett ord av det som stod där
då han tidigare den här morgonen
redan vid sextiden, när det fortfarande var svart ute -
hade tagit ner kakburken från vinden. Kanske var det

ren trötthet, som gjorde att han fastnade med burken i knäet
i nästan en timme; som var det då för ett tag
någonting magiskt med denna vita text mot blåsvart botten.
Men nu – mitt inne i arbetet med att
hugga sig ner en bit till
i den här hårdfrusnajorden – har han helt glömt bort
att det överhuvudtaget finns något skrivet
där längst ner på sidorna av kakburken-kistan; meningar
som inte heller jag kommer att ta mig för att läsa...
Allt som står där
är alltså ouppnåeligt för mig –

                                                      MEN DET KOMMER

tak, väggar (och ovanför, runt omkring detta: en osynlig himmel)

kommer ner – fastän
                  det är slut, allt är slut till barnet, till dess
ögon,
öppna ögon, mun
med tunga
så mjuk;

det


kommer

ner mot al l t ing här –


ner, på samma sätt som att jag igår kväll plötsligt kände
hur fegheten strilade ner i mig;
jag kände mig, från den ena stunden till den andra,
för feg för att fortsätta leva, men – på samma gång för feg för att
erkänna att det var så – vågade inte yppa detta


för någon endaste. Jag bara tänkte det:
att jag inte längre vågade att leva – och jag skrämdes
av att jag tänkte det. Vågade till slut
inte ens formulera det för mig själv. Alltså: livrädd
för min feghet – och samtidigt för feg för att våga mig på
att inte vara
så här fruktansvärt rädd. För jag vill ju inte leva vidare
med allt det här; som nu, kors
och tvärs
genom staden, kvällen som måste ha blivit natt vid det här laget,
vintermörkret och jag som går omkring där,
fast jag inte alls vet
vart jag är på väg, överhuvudtaget åt vilket håll
jag rör mig, endast,
och det på något sätt envetet –
som var jag blott på väg bort ifrån något –
under ständig förflyttning; jag som
går där mellan ljusfälten
nedanför gatlyktorna i det knäpp tysta hyreshusområdet. Likt
all denna feghet som sköljts ner i mig,

KOMMER
faller,
med en Marie Bebådelses ömt väna, lätt förskrämda leende,

detta strax i hela sin totalitet utsagda ljus,
ner,
borrande sig ner,
till

detta barn och dess allt mer skrovliga, gubblika skrik;
så, och just så, (som natur) faller
det. Att falla
så i aktning för sig själv
Caja de Galletas

© del texto Stig Larsson

Inicio



©2005 El Cronista de la red